Oförskönat.

Igår fick jag som sagt ett ryck att baka. Inte mycket kvar av det som bakades, det har gått åt så att säga. Övervägde nästan i ett svagt ögonblick idag att baka något idag också, dock tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att jag inte har lust till det trots allt. Så jag skiter i det.

Fina vännen A var här idag och busade med sonen och var social med mig (jorå, fick vara med på ett hörn jag också - tänka sig!). Det är en sådan där braig vän som man kan prata "ordentligt" med, utan att försköna eller hålla inne med tankar som andra kan finna obekväma eller otrevliga att höra/prata om. Livet är inte en dans på rosor, det bara är så. Visst kan man välja att ha den fasaden utåt, även om det på insidan är kaos och mörker. Andra behöver inte bekymra sig eller tro att något inte är som det ska och så vidare. Dock känns det rätt.. nej. Jag visar hellre upp både det som är bra och det som är dåligt, båda delarna till en viss gräns förstås. Det är så det är, trots allt. Dock förstår jag dem som inte vill vräka ut allt överallt, online och offline. Jag vräker inte heller ur mig allt, jag varken vill eller kan det till 100%. Men jag hymlar inte med hur dåligt jag mår emellanåt, jag håller heller inte igen truten när jag har en bra dag. Visst kan det ibland bli lite för mycket "skriva först, tänka sen" (samma irl: prata först, tänka sen) och ibland ångrar jag mig och tar bort det jag skrivit för att jag tycker att jag är lite väl negativ/bitter/sarkastisk/tvär eller vad det nu kan tänkas vara för känsla jag förmedlar. Ibland är det trots allt bara skönt att skriva av sig, utan att faktiskt posta det till allas beskådning.

Min kurator tycker att jag ska börja skriva dagbok igen. Jag gjorde det regelbundet förut och borde göra det igen. Offline alltså. För endast mig själv att läsa. Känner dock inte att jag kan det, inte fullt ut. Den ständiga känslan av att någon kanske läser det jag skriver finns där, trots att jag har mycket svårt att tro att min man vore intresserad av att läsa min dagbok. Ibland skriver jag av mig i mitt block och nästa dag eller samma dag river jag sönder pappret och slänger i någon random papperskorg ute (om jag skriver av mig så gör jag det oftast när jag är på jobbet). Då har jag fått ur mig det jag vill och samtidigt riskerar jag inte att det jag skrivit ses av andra som inte ska läsa. Får nog börja göra det oftare, att skriva av mig alltså. Och det ordentligt. Utan censur, ut med allt bara.

Sonen sover och P är på jobbet än, han kommer nog hem runt fyra som vanligt. Då ska jag dra till stallet för dagens hästrelaterade sysslor. Min häst är min bästa vän, min flytväst i livet. Vi har hängt ihop i över sexton år nu, vi känner varandra väl. Hon finns alltid där, många dåliga dagar har spenderats hos henne och då har det tillfälligt ljusnat inombords. Hon har den förmågan, dra upp och ut mig i ljuset när jag är instängd i mörker. Älskade underbara Z.

Ikväll ska jag ta tag i att lägga ut ett par annonser om saker som ska säljas. Lika bra att få det gjort, vi har inte hur mycket utrymme som helst till att förvara saker vi inte använder eller ska använda igen. Som sonens babyskydd, urvuxet och fler barn blir det nog inte i det här hushållet. Inte om jag får bestämma iallafall och det får jag, det är min kropp som "lånas ut" i nio månader till ett växande foster. Visst är det en trevlig känsla att vara gravid (minus foglossningen), men troligtvis kommer jag inte att gå igenom det en gång till. Jag är nöjd med ett barn, världens bästa F.

Apropå det så lär jag/vi få besvara frågor som "när kommer nästa barn då?", "ska han få ett syskon snart?", "ska ni inte ha fler barn?" och andra liknande frågor, mer än en gång misstänker jag. Jag har alltid sagt att jag vill ha två barn. Nu när jag har ett så känner jag att jag inte vill ha fler, jag är nöjd med ett. Visst vore det roligt för hans del att få ett syskon att växa upp med, men det är inte ett argument som biter starkt nog på mig när jag själv känner att jag inte skulle vilja ha en till att ta hand om. Två barn under mitt (och mannens) ansvar. Man ska aldrig säga aldrig, men nu känner jag ett starkt nej. När F var mindre så sa jag fortfarande att "någongång ska han väl få ett syskon, om det går vägen". Nu när vi har en ettåring i hushållet så känns det som att jag har det antal barn jag vill ha. Nu när jag har facit i handen för hur det är att ha barn (hittills). Vi ska göra allt vi kan för att han ska växa upp till en fin braig människa. Han ska känna att han har världens bästa mamma och pappa. Som det är nu så tycks han rätt nöjd med livet, trygg och harmonisk. Alltid glad och "lätt" att ha att göra med (än så länge). Det är bra som det är helt enkelt. Det är trots allt vi som bestämmer hur just den här familjen ska se ut, för oss är tre personer och två katter precis lagom.

Andra i min närhet får gärna yngla av sig dock, så att man kan få sniffa på en bebis och sådär emellanåt sen när sonen inte luktar bebis längre och börjar bli en stor kille. ;)