Dåligt är vad det är.

Jag är inne i en mycket dålig period. Psykiskt alltså. På deppressionsfrontet intet nytt eller vad man ska säga, är under ständig medicinsk behandling för att inte falla alltför djupt. Tyvärr har jag fallit djupare än jag gjort på länge, trots medicin och samtal hos kurator regelbundet. Ska byta medicin, har tid för läkarbesök sista januari. Hade telefonkontakt med läkaren häromveckan men då hade jag inte funderat djupare på det här med medicinbyte, däremot fick jag sömntabletter att ta till 1-2 nätter i veckan så att jag får sova ordentligt. Har stora problem med det sedan ett tag tillbaka nämligen. Det också.. haft fler mardrömmar på sistone än vad jag brukar ha och ångesten har börjat vara närvarande mer eller mindre dagligen igen. Så nej, det är ingen bra period nu. Alls.

Lite less på att depressionen alltid lurar runt hörnet och hoppar fram då och då, ibland ordentligt och ibland kikar den bara fram lite. Det har varit så sedan jag var tonåring och i samråd med olikaläkare, psykiatriker och kurator har vi kommit fram till att jag troligtvis alltid kommer att äta medicin, om än i olika stora doser beroende på var i depressionen jag befinner mig. Mått bra en längre tid = gå ner på lägsta dosen. Börjar må sämre = höja ett snäpp. Mår ännu sämre = höja till min maxdos. Men nu är det medicinbyte som är aktuellt. Jag tycks vara färdig med Venlafaxinet nu, ätit det sedan 2007 om jag inte minns fel.

Igår fick jag reda på att min favorithäst nummer två (dvs den i mina ögon bästa hästen efter min egna häst) somnade in igår. Det gör ont och känns obeskrivligt ofattbart. Min häst-BFF. Ibland landar en hästspark helt fel och det var precis det som hände. Han blev sparkad av en annan häst och undersökningar och röntgen visade på otrevliga saker, tyvärr. Sötmulen. Saknad.

Igår fick jag även ta del av en god nyhet, en vän är gravid och beräknas föda någongång i juli. Trevligt! Hon och hennes man har samlat många vuxenpoäng det senaste året minsann och fler blir det framöver, i och med barnets ankomst. Roligt för dem med en bebis.

Apropå bebis så blev ju min 15 månader i söndags. Så kan det gå, plötsligt växer de upp i racerfart de där små bebisarna. Han är inte så liten längre. Gosigaste bebisen jag någonsin känt däremot, det är han. Morgongoset i sängen innan vi kliver upp är dagens bästa stund med honom.

I övrigt så har jag kommit igång med lite träning, lite lite åtminstone. Lite situps, lite armhävningar och.. tja, det är allt. Om man bortser från en promenad med hästen i månskenet ikväll. Nästan tre kilometer blev det, jäkla snö att ställa till det för mig. Jag flåsade som om jag aldrig motionerat förut i mitt liv. Hon var pigg och glad dock, det är huvudsaken. Vi behövde båda den där promenaden.