Varje dag stöter man på olika sorters hinder på sin väg framåt i livet. Hinder i form av höga bergväggar, små diken, mark med glaskross och småspik, stigar som brinner och vilseledande skyltar som inte går att tyda. Hinder som för det mesta sitter i huvudet på oss, som i "verkligheten" visar sig i form av att man inte orkar ta sig an saker, velar om alltför många saker, är rädd för att prova något nytt och så vidare i all oändlighet. Jag själv har oerhört svårt för att ta mig an vissa saker, ta mig ut och iväg, våga prova saker jag inte provat förut och oftast handlar det om sådant som i andras ögon är "små petitesser" men som i mina ögon är större än så. Jobbigare, svårare, mer utmattande och allt vad det nu kan tänkas vara.
Jag vet ju så väl att felet sitter hos mig, bara jag kan göra något åt det. Lätt att säga, svårare att genomföra. Jag jobbar på det. Sätter upp små mål varje dag, mål som inte är alltför orealistiska eller svåra att nå, speciellt nu när jag är nere och kravlar i bottenslammet av den mörka delen av själens stora bottenlösa hav. Häromveckan hade jag som mål en dag att dammsuga. Det gjorde jag, på kvällen visserligen istället för på dagen men det blev gjort. En annan dag hade jag som mål att baka, det blev gjort inom en timme. Ibland skiter det sig med målen, men det är som det är.
Dagens mål var att åka till stallet två gånger: En gång på morgonen för att släppa ut hästar och fixa "allt annat" (mocka, fylla matpåsar och hinkar mm.) och så tillbaka igen på eftermiddagen enbart för att rida. Hade ingen möjlighet till att rida på morgonen och jag vill verkligen komma igång med min häst igen nu efter hovproblem och allmänt seg vinter. Problemet är att det inte bara är för mig att bestämma att jag ska åka på eftermiddagen och så gör jag det. Jag har oerhört svårt för att ta mig iväg "sådär ändå" när jag är klar i övrigt, när jag inte måste egentligen utan bara känner att det vore bra. Jag vet att om jag bara tar mig iväg så kommer jag definitivt inte ångra mig. Stannar jag hemma så kan jag ha svårt att släppa känslan av misslyckande för att jag inte ens kan ta mig iväg och göra en sådan rolig sak som att rida min häst..
Så när eftermiddagen kom och maken dök upp efter sitt jobb så dröjde det en stund innan tanken på att åka iväg dök upp. Jag hann tänka "kanske skulle jag ta och åka nu...?" och visste att om jag inte gör det på en gång så kommer jag vela en stund och sedan kommer jag inte iväg. Jag tog därför vara på stunden och sa till mannen att nu drar jag till stallet för att rida och så gjorde jag det! Om jag ångrar det? Inte ett dugg. Hur skulle jag kunna ångra att få spendera mer tid med min allra bästa vän sådär på eftermiddagen igen trots att jag redan varit hos henne idag? Det går inte. Vi gav oss ut på en tur i skogen och hon var mycket nöjd över det, nöjd häst ger en nöjd matte.
Om jag inte skulle ha min häst så skulle jag inte gå utanför lägenhetens dörrar alltför mycket. Absolut inte mer än nödvändigt. Har alltid varit så. Måste definitivt jobba på den biten. Att ta mig ut, inte för att jag måste utan för att jag vill. Jag VILL ju göra saker egentligen, jag orkar bara inte engagera mig och göra något. Har ingen lust att gå ut och drälla med min son eller att ta en promenad eller .. annat. Bara "sådär ändå". Det är inte bara nu som sagt, det har alltid varit så. Det är skönt när man väl kommer ut, det är det och det säger jag inget om. Men det där.. första steget. Det där förbannade första steget som är som det största av berg att bestiga. Fånigt är vad det är tycker jag, men ändå finns problemet där och jag vill bli av med det. Eller.. åtminstone göra om bergväggen till ett litet dike istället. Inte lika jobbigt att ta sig över.
Det vore något det.
Nu däremot ska jag ta medicin och lägga mig. Alldeles för sent. Imorgon ringer min läkare, vet inte vilken tid men jag håller en tumme för att det inte blir klockan åtta..
