Om

Om jag bara visste hur jag ska formulera mig för att få ner det jag vill få ut. I övrigt är väl frågan om det är något jag verkligen vill sagt eller om jag bara tror att det skulle kännas bättre om jag skrev av mig. "Skriva av sig", vilket uttryck det är när man tänker efter. Problemen försvinner inte bara för att de skrivs ner på papper, i ett sms eller i en blogg. Däremot kan det förstås underlätta "organiserandet" av tankarna då man tvingas tänka efter lite när man formulerar sig. Om det är till för att läsas av andra, inte annars. Är det enbart för en själv så är formuleringarna mer kaos så att säga.

Det är solsken ute.

Det är det inte inne. Jag har oerhört mycket ångest idag, mer än jag haft på väldigt länge till och med. Helt klart överskattat det där med ångest. Att jag är låg är ingen nyhet, jag äter inte hög dos antidepressiva för intet, ångesten brukar kunna hålla sig mer i skymundan men när den väl tittar fram så gör den det oftast med buller och bång. Det går i perioder.

Ångest är inte behagligt. Inte någonstans.

Det som är bra med den här dagen är att min son fyller tre år. T R E år.
Tiden går fort, det gör den sannerligen. Gladare busunge får man leta efter. Tacksam över att just jag fick bli hans mamma. Lyckligt lottad helt enkelt.

Nytt år, bättre år?

Tog en titt på de föregående inläggen i bloggen, det var då sannerligen inte positiva. Korta, negativa och visar bara på att jag var inne i en dålig period.

Well, guess what? Det är inte en slump att jag valde att sätta mig och skriva nu. Det är ingen bra period nu heller, det har det inte varit i år. Alls.

Jag har varit sjukskriven sen den nionde april. Sjukskriven fram till min semesterstart. Åter på jobbet om sisådär 1,5 månad. Mitten av juli. Med hopp om att jag mår bra bättre då.

Idag har jag varit nere på stan, på en studentnation, för att skriva på psykologikursens sista inlämningsuppgift. Sen är kursen jag läst på distans (halvfart) i två terminer slut. Det har varit en oerhört intressant kurs, speciellt sista delmomentet (socialpsykologi). Finslip kvar på sista uppgiften och sen är det bara att skicka in den och hoppas på det bästa. Hittills under kursen har jag fått G eller VG på examinationerna, hoppas därmed att även denna kommer bli godkänd så att jag slipper göra om/komplettera.

Imorgonkväll ska jag ut på nationspub med en vän. Äta gott, dricka gott och prata en massa strunt. Sådant behövs ibland. Imorgon till exempel.

Egentligen har jag mycket på hjärtat, men batterinivån är låg på datorn (bärbar) och jag tänker som så att det är bättre att skriva lite nonsens än inte alls. Borde komma igång med bloggandet igen då jag har så stort skrivbehov...

Vi får se.

Nu jäklar!

Så, nu jäklar ska här skrivas ett positivt inlägg.

Eh..

Nej.

Tomt.

Stirrar på skärmen. Försöker hitta orden. Tänker att jag ska få ihop ett inlägg som inte dryper av ångest, depression och negativitet.

Det går inte.

Inte nu.

Nej.

Äts upp.

Det är ingen bra period i livet jag är inne i nu. Ja, jag får hjälp och stöd men det är ändå åt helvete. Idag var en dålig dag modell.. väldigt dålig dag måendemässigt.

Äts upp inifrån, det gnags på det inre och mörkret sprider sig. Försöker förgäves tända ljuset men ljuset slocknar gång på gång. Finns inte nog med syre. Finns inte nog med kraft att mota bort mörkret.

Jag försöker ändå. Det är inte läge att ge upp. Att ge upp i sådana här lägen är inte min grej, jag försöker att inte falla djupare. Klamrar mig fast vid allt som går att klamra sig fast vid.

Tappar greppet. Gång på gång.

Mörker.

Lite kort bara.

Sitter på Norrlands nation och pluggar lite. Allt för att undvika att vara hemma ensam. Bäst såhär helt enkelt, det är ingen bra dag idag. Är visserligen ont om bra dagar nuförtiden men ändå...

Skriver på en platta, går sällan smidigt eller bra. Framförallt extremt långsamt!

Igår träffade jag min läkare. Jag är fortsatt sjukskriven fram till 25:e november. 50% precis som de senaste veckorna. Saker går inte åt rätt håll om man säger så, på tisdag ska jag dock äntligen till affektiva mottagningen för ett första bedömningssamtal hos en läkare. Få se vad det leder till. En mer ordentlig utredning och eventuellt någon form av terapi.. antar jag.

Depression är så .. kul.

Nu åter till att försöka läsa lite mer i boken innan jag lämnar stan för att hämta barnet från förskolan.

Tomhet.

Det är inte muntert här på bloggen nuförtiden inte (har det ens varit det förut?). Svårt att få ur sig positiva muntra saker när det är .. tvärtom. Jag VET, man ska fokusera på ljusglimtarna som dyker upp här och där. Jag vet det mer än väl. Det är bara förbannat svårt emellanåt. Jag försöker hålla mig sysselsatt, kommer de dåliga tankarna ikapp ändå så motar jag bort dem alternativt accepterar att de finns där men hakar inte upp mig på dem. Men när mörkret svärtar ner ens inre snabbt och utan minsta tillstymmelse av hänsyn till det lilla ljus som kanske finns någonstans därinne.. Då hjälper det inte att koppla bort tankar, att sysselsätta sig, att aktivt mota bort det mörka. Det är som att springa in i en vägg om och om igen och förvänta sig att det ska gå bättre nästa gång man tar sats och springer mot väggen. Att det inte ska ta stopp och göra ont när man dundrar in i den i hundra knyck. När huvudet är tomt på tankar och hela kroppen och själen ändå är .. i depressionens och ångestens hårda grepp. Då är det svårt att veta hur man ska ta sig vidare. Till och med för mig som varit med om detta så många gånger förut, flera gånger per år. År ut och år in.

Det spelar ingen roll att jag har en stöttande make, fina vänner, världens goaste son, två mysiga katter, en häst som är min allra bästa vän, ett jobb som ger mig en inkomst så livet rullar på någorlunda smidigt. Inget av det där har något att göra med det som pågår inuti mig. Det där jag inte styr över. Det där som drar ner mig. Det där som suddar ut glädjeämnen och tar ifrån mig förmågan att .. känna mig .. jag vet inte. Välmående? Frisk? Normal? Vem fan är normal förövrigt, vem bestämmer vem som är normal och inte? Det är en helt annan diskussion.

Jag orkar bara inte.

Imorgon ringer min läkare. Få se vad det ger den här gången.

På väg.

Egentligen var jag på väg att lägga mig. Det är dags. Klockan är mycket. Dock hejdade jag mig, plötsligt kände jag att jag vill skriva lite. Svamla på och lätta på trycket. Det är mycket som pågår inom min för tillfället, mer än jag orkar med men biter ihop och tänker att det får gå ändå.

Jag jobbade igårkväll/inatt. Jag sov därmed över på jobbet och inatt var ingen bra natt för min del när det gäller sömnen. Hade en hemsk mardröm och vaknade med ett ryck framåt morgontimmarna och för några evighetslånga sekunder förstod jag inte var jag befann mig. Såg en bokhylla i mörkret och tänkte "drömmer jag än? Det här är inte mitt sovrum!" innan jag insåg att jag var på jobbet. Efter det gick det dåligt att sova avslappnat och ordentligt. Aldrig varit med om att ha vaknat sådär och inte veta var jag är någonstans, inte en helt angenäm känsla direkt.

Imorgon ska jag dels till naprapaten (aj!) och dels till tandläkaren (hjälp!) för att rotfylla en tand. Inget av de där två sakerna är något bekvämt eller skönt. Min kropp är stel och spänd, därför är det plågsamt att gå till naprapaten och gällande tandläkaren så är det min tandvårdsrädsla som spökar.

Har nu i flera dagar försökt göra lite övningar för att stretcha mina käkmuskler och slappna av i dem, är jag för spänd i dem så får jag spänningshuvudvärk så jag har fått övningar ett (bra) tag sen av en sjukgymnast. Tanken med de senaste dagarnas försök till stretchning var att förbereda mig inför att ligga och gapa en längre stund medan tanden rotfylls. Förra gången jag var hos tandläkaren satt jag där och gapade i en timme och sista kvarten var hemsk på mer än ett sätt mycket på grund av att käkmusklerna sa ifrån. När jag inte mår bra så biter jag ihop tänderna, både dagtid och nattetid. Jag vill inte det, men det sker ändå - omedvetet. Kommer jag på mig själv med att pressa ihop käkarna så slutar jag såklart direkt och försöker slappna av istället.

På tisdag ringer min läkare mig, så är det sagt åtminstone. Min 50% sjukskrivning gäller fram till det datumet. Vi ska prata om hur det går, hur jag mår och så måste hon skriva ut ett recept på den svagare styrkan av min medicin. Jag tar en 150mg och en 75mg Venlafaxin varje dag. Problemet är att jag tog sista 75mg i torsdags eller i fredags och har sedan dess fått nöja mig med att äta 150mg. Min kropp är inte imponerad av det. Jag har slut på den svagare styrkan men det är som det är. De går inte att dela då det är kapslar. Nåja. Det löser sig på tisdag, hoppas jag.

Igår travade jag med min häst i skogen för första gången på flera månader. Första gången sen hon varit halt och sådär. Hon tyckte att det var jätteroligt och ville springa fort, tanken är att börja trava lite försiktigt. Det hade hon inga planer på utan tänkte mer på att gå all in så att säga. Knashäst.

Oj? Nu började det spöregna ute helt plötsligt. Vilket gör att jag känner ett akut tvång (?) att kolla hur vädret ska vara imorgon. Lika bra att förbereda sig mentalt på hur vädret kan tänkas bli när jag ska traska med sonen till förskolan och sen ta mig ner på stan för att beta av tortyrpass ett och två.

I övrigt är jag innerligt less på mig själv. På riktigt. Känner mig jobbig på så många olika sätt att jag tappat räkningen på dem. Det här är inte ett "nej men inte är du jobbig!"-fiskeri. Bespara mig sådant. Hur jag känner mig och hur jag ser på mig påverkas väldigt lite av andras ord om mig och deras syn på mig. Det här är en knut jag själv måste trassla upp på något sätt. Är det något jag ogillar så är det att känna mig jobbig. Jobbig, ovälkommen och PÅ. Om jag inte tycker om en människa och inte vill prata med denne alltför.. mycket, så är det väl bara att låta bli? Nej, då pratar jag på ändå och till slut vill jag bitchslappa mig själv för att jag inte kan hejda mig. Knappt ens när jag ser att den andre tappat intresset/fokus på det jag svamlar om. Lägg ner bara. Lägg ner. Det är ett "problem" jag dragit med i hela mitt liv. Att ha svårt för att hejda mig och fatta när det är läge att hålla käften. Att tänka först och prata sen - det har jag jobbat mycket med men bättre kan det bli..

.. samtidigt som jag ibland önskar att jag kunde öppna käften och uttrycka min åsikt. Men.. på sätt och vis är det bra att jag inte gör det, det är många tår jag låter bli att trampa på så de blir gul och blå. Jag behöver inte skjuta människor ifrån mig genom att vädra mina åsikter när det inte ens rör sig om viktiga saker, när det är småsaker som inte gör någon skillnad. Om jag stör mig på att människor använder ett visst ord, så behöver jag inte tala om det. Det är onödigt. Vem är jag att säga vilka ord andra får använda och inte? Bara för att jag tycker att ett ord låter töntigt eller fult så betyder det inte att ordet inte ska användas. Det är okej att störa sig på saker, att gilla olika saker. Herregud. Ibland hakar jag sannerligen upp mig på småsaker.

Tydligen hade jag lite mer än "äh, kanske ska skriva lite.." på hjärtat. En massa svammel.

Jag behövde det.

Nu - godnatt.

Inget.

Att öppna upp ett fönster för att skriva ett inlägg och sen när sidan väl är öppen så .. är det som om inget vill ut. Jag vill inte sätta ord på saker och ting som det är nu. Att skriva är som en sorts terapi, men just nu .. Nej.

Imorgon är en bättre dag. Får vi hoppas.

...

Den dåliga perioden fortsätter. Jag är inte nöjd med hur det är, men som tur är så vet jag av erfarenhet att förr eller senare ljusnar det och då rullar livet på ett tag innan skiten hoppar på mig igen.

Jag har varit hos både läkare och kurator, i fredags. Remiss skickad till affektiva mottagningen, nu får psykiatrin ta över (nåja, inom 60 dagar..) så får vi se vad det leder till. Min läkare och kurator skulle gärna se att jag blir utredd igen, ordentligt. Dessutom vill de gärna också att jag ska få möjlighet till en viss sorts terapi. Vi får se hur det blir med allt det där, det är bara att vänta och se och hoppas på det bästa.

Dåliga dagar händer det att jag måste lämna lägenheten för att kunna andas, bryta mönster och fokusera på sådant jag måste få gjort. Som att åka hemifrån för att plugga, annars blir det inte gjort eftersom jag fastnar med annat och isolerar mig. Idag åkte jag ner på stan för att plugga, satt ute i solskenet och fick gjort det jag skulle. Efter det gick jag en promenad från stan till stallet, nätta 9,5km ungefär. Finfint.

Om två veckor hoppas jag att det finns en tid för att röntga min häst. Någon del av henne åtminstone, för att se vad som kan tänkas fela i vänster bak på henne. Älskade Z, åldern börjar komma ikapp henne.

Nu. Andas.