Tomhet.

Det är inte muntert här på bloggen nuförtiden inte (har det ens varit det förut?). Svårt att få ur sig positiva muntra saker när det är .. tvärtom. Jag VET, man ska fokusera på ljusglimtarna som dyker upp här och där. Jag vet det mer än väl. Det är bara förbannat svårt emellanåt. Jag försöker hålla mig sysselsatt, kommer de dåliga tankarna ikapp ändå så motar jag bort dem alternativt accepterar att de finns där men hakar inte upp mig på dem. Men när mörkret svärtar ner ens inre snabbt och utan minsta tillstymmelse av hänsyn till det lilla ljus som kanske finns någonstans därinne.. Då hjälper det inte att koppla bort tankar, att sysselsätta sig, att aktivt mota bort det mörka. Det är som att springa in i en vägg om och om igen och förvänta sig att det ska gå bättre nästa gång man tar sats och springer mot väggen. Att det inte ska ta stopp och göra ont när man dundrar in i den i hundra knyck. När huvudet är tomt på tankar och hela kroppen och själen ändå är .. i depressionens och ångestens hårda grepp. Då är det svårt att veta hur man ska ta sig vidare. Till och med för mig som varit med om detta så många gånger förut, flera gånger per år. År ut och år in.

Det spelar ingen roll att jag har en stöttande make, fina vänner, världens goaste son, två mysiga katter, en häst som är min allra bästa vän, ett jobb som ger mig en inkomst så livet rullar på någorlunda smidigt. Inget av det där har något att göra med det som pågår inuti mig. Det där jag inte styr över. Det där som drar ner mig. Det där som suddar ut glädjeämnen och tar ifrån mig förmågan att .. känna mig .. jag vet inte. Välmående? Frisk? Normal? Vem fan är normal förövrigt, vem bestämmer vem som är normal och inte? Det är en helt annan diskussion.

Jag orkar bara inte.

Imorgon ringer min läkare. Få se vad det ger den här gången.