På väg.

Egentligen var jag på väg att lägga mig. Det är dags. Klockan är mycket. Dock hejdade jag mig, plötsligt kände jag att jag vill skriva lite. Svamla på och lätta på trycket. Det är mycket som pågår inom min för tillfället, mer än jag orkar med men biter ihop och tänker att det får gå ändå.

Jag jobbade igårkväll/inatt. Jag sov därmed över på jobbet och inatt var ingen bra natt för min del när det gäller sömnen. Hade en hemsk mardröm och vaknade med ett ryck framåt morgontimmarna och för några evighetslånga sekunder förstod jag inte var jag befann mig. Såg en bokhylla i mörkret och tänkte "drömmer jag än? Det här är inte mitt sovrum!" innan jag insåg att jag var på jobbet. Efter det gick det dåligt att sova avslappnat och ordentligt. Aldrig varit med om att ha vaknat sådär och inte veta var jag är någonstans, inte en helt angenäm känsla direkt.

Imorgon ska jag dels till naprapaten (aj!) och dels till tandläkaren (hjälp!) för att rotfylla en tand. Inget av de där två sakerna är något bekvämt eller skönt. Min kropp är stel och spänd, därför är det plågsamt att gå till naprapaten och gällande tandläkaren så är det min tandvårdsrädsla som spökar.

Har nu i flera dagar försökt göra lite övningar för att stretcha mina käkmuskler och slappna av i dem, är jag för spänd i dem så får jag spänningshuvudvärk så jag har fått övningar ett (bra) tag sen av en sjukgymnast. Tanken med de senaste dagarnas försök till stretchning var att förbereda mig inför att ligga och gapa en längre stund medan tanden rotfylls. Förra gången jag var hos tandläkaren satt jag där och gapade i en timme och sista kvarten var hemsk på mer än ett sätt mycket på grund av att käkmusklerna sa ifrån. När jag inte mår bra så biter jag ihop tänderna, både dagtid och nattetid. Jag vill inte det, men det sker ändå - omedvetet. Kommer jag på mig själv med att pressa ihop käkarna så slutar jag såklart direkt och försöker slappna av istället.

På tisdag ringer min läkare mig, så är det sagt åtminstone. Min 50% sjukskrivning gäller fram till det datumet. Vi ska prata om hur det går, hur jag mår och så måste hon skriva ut ett recept på den svagare styrkan av min medicin. Jag tar en 150mg och en 75mg Venlafaxin varje dag. Problemet är att jag tog sista 75mg i torsdags eller i fredags och har sedan dess fått nöja mig med att äta 150mg. Min kropp är inte imponerad av det. Jag har slut på den svagare styrkan men det är som det är. De går inte att dela då det är kapslar. Nåja. Det löser sig på tisdag, hoppas jag.

Igår travade jag med min häst i skogen för första gången på flera månader. Första gången sen hon varit halt och sådär. Hon tyckte att det var jätteroligt och ville springa fort, tanken är att börja trava lite försiktigt. Det hade hon inga planer på utan tänkte mer på att gå all in så att säga. Knashäst.

Oj? Nu började det spöregna ute helt plötsligt. Vilket gör att jag känner ett akut tvång (?) att kolla hur vädret ska vara imorgon. Lika bra att förbereda sig mentalt på hur vädret kan tänkas bli när jag ska traska med sonen till förskolan och sen ta mig ner på stan för att beta av tortyrpass ett och två.

I övrigt är jag innerligt less på mig själv. På riktigt. Känner mig jobbig på så många olika sätt att jag tappat räkningen på dem. Det här är inte ett "nej men inte är du jobbig!"-fiskeri. Bespara mig sådant. Hur jag känner mig och hur jag ser på mig påverkas väldigt lite av andras ord om mig och deras syn på mig. Det här är en knut jag själv måste trassla upp på något sätt. Är det något jag ogillar så är det att känna mig jobbig. Jobbig, ovälkommen och PÅ. Om jag inte tycker om en människa och inte vill prata med denne alltför.. mycket, så är det väl bara att låta bli? Nej, då pratar jag på ändå och till slut vill jag bitchslappa mig själv för att jag inte kan hejda mig. Knappt ens när jag ser att den andre tappat intresset/fokus på det jag svamlar om. Lägg ner bara. Lägg ner. Det är ett "problem" jag dragit med i hela mitt liv. Att ha svårt för att hejda mig och fatta när det är läge att hålla käften. Att tänka först och prata sen - det har jag jobbat mycket med men bättre kan det bli..

.. samtidigt som jag ibland önskar att jag kunde öppna käften och uttrycka min åsikt. Men.. på sätt och vis är det bra att jag inte gör det, det är många tår jag låter bli att trampa på så de blir gul och blå. Jag behöver inte skjuta människor ifrån mig genom att vädra mina åsikter när det inte ens rör sig om viktiga saker, när det är småsaker som inte gör någon skillnad. Om jag stör mig på att människor använder ett visst ord, så behöver jag inte tala om det. Det är onödigt. Vem är jag att säga vilka ord andra får använda och inte? Bara för att jag tycker att ett ord låter töntigt eller fult så betyder det inte att ordet inte ska användas. Det är okej att störa sig på saker, att gilla olika saker. Herregud. Ibland hakar jag sannerligen upp mig på småsaker.

Tydligen hade jag lite mer än "äh, kanske ska skriva lite.." på hjärtat. En massa svammel.

Jag behövde det.

Nu - godnatt.