Mörker.

Insåg häromdagen att jag inte skrev inlägg de sista dagarna i bloggutmaningen. Det rann ut i sanden och jag hade inte lust att göra det i efterhand heller, så det får vara helt enkelt.

Det är lite för mycket mörker i mitt liv för tillfället. Det har det visserligen varit ett tag nu, det gör det dock inte enklare att hantera. Jag är oerhört less på allt som har med depression att göra, det är tröttsamt att dras med det dag ut och dag in. Det här med depression är inte direkt en ny grej i mitt liv om man säger så, det har hängt med sen tonåren och jag har behandlats för det sedan februari 2005. Det kommer perioder då det är bättre, sådär så att jag knappt kommer ihåg hur det är att kravla runt i det mörka bottenslammet. Då äter jag låg dos medicin, behöver inte gå till någon för samtal, behöver inte kämpa så förbannat hela tiden. Då är det så "normalt" som det kan bli för min del. Sen kommer de där perioderna (tack och lov mer sällan de senaste åren) då jag vill pausa alternativt snabbspola livet tills det är bättre igen. De där perioderna som gör att jag tappar matlusten, blir energilös, inte kan gråta, blir lättretlig, blir glömsk och vimsig, får sömnrubbningar deluxe och så vidare och så vidare i all oändlighet. De där perioderna jag inte orkar med livet (lugn och fin, jag har aldrig haft självmordstankar - otroligt nog) och allt vad det innebär.

En sådan period är jag inne i nu.

Efter alla år med de här problemen så vet jag att det ljusnar så småningom. Livsgnistan smyger sig sakteligen tillbaka och jag kommer upp från det mörka bottenslammet. Jag vet det. Det är en trygghet i sig att veta det, det gör att jag inte får panik över att störtdyka. Jag vet att jag slår i botten, men att jag efter det kommer upp - förr eller senare. Jag försöker göra saker som jag vet att jag mår bra av, även om det är svårt att komma igång eller att komma iväg för att göra något. Varje dag åker jag till min häst, min ständiga flytväst här i livet. Det gör att jag måste gå utanför dörren varje dag. Jag har även min snart 16 månader gamla son, den gnutta energi jag har använder jag till att vara en så bra mamma som jag kan. Han ska inte behöva påverkas av att jag mår dåligt och peppar peppar - det verkar som om han inte märker av det så mycket. Han är som vanligt, glad och busig för det mesta. Det var några dagar ett par veckor sedan som jag inte orkade hålla skenet uppe hela tiden när han var vaken och det märktes på honom, han var gnälligare/grinigare utan synbar anledning. De är sannerligen känsliga för vilka vibbar vi föräldrar (och andra i omgivningen) skickar ut. När han sover så slappnar jag av och försöker ladda om inför övrig vakentid med honom. Dock flyr jag in i spelvärlden (WoW) när jag mår som sämst, verklighetsflykt. Fokus på något "oviktigt" så att jag inte faller än djupare, så att jag inte får möjlighet att tänka efter och känna efter för mycket.

Det är såhär ibland.

Men jag kommer upp sen. Det gör jag alltid.

Tills jag faller igen. Förhoppningsvis dröjer det länge till nästa gång efter den här djupdykningen.